Arvet från den tuffa skolan i Düsseldorf kan hävdas framträda i Johan Röings konst i en särskild kraftfullhet och kompromisslöshet i hans utforskande av material. Utöver skulptur arbetar Röing även med måleri och fotografi. Han bodde kvar i Tyskland under ett decennium efter att han hade gått ut skolan i Düsseldorf innan han flyttade hem till Skåne. ”Jag fick inte ned fötterna på jorden där”, säger han. Sedan 1996 lever och arbetar Röing i Fuglie på Söderslätt och i Malmö. År 2019 visade Moderna Museet i Malmö en retrospektiv utställning med hans konst.

Trä är det skulpturmaterial som Johan Röing främst har arbetat med. Han är känd för sina träskulpturer, samtidigt rått och virtuost utformade med motorsåg och vinkelslip. ”Trä har byggt upp mitt konstnärskap”, som Röing säger. Med tiden har hans skulpturer utvecklats från det figurativa; människor och djur, till en högre grad av abstraktion. I sitt arbete litar han på sin intuition och känsla. Han låter, som han själv beskriver det, materialets egen vilja och egenskaper styra.

Glas var ett nytt material för Johan Röing när han först kom till Kosta Boda 2019. Hans fascination var omedelbar. ”Det är ett djävligt intressant material. Jag är helt såld på glaset och kommer utan tvekan att jobba med det livet ut. Det finns en massa möjligheter och mycket som inte är gjort. Jag gillar verkligen att man kan få fram en sådan superskärpa i materialet. Det finns också mycket spännande att utforska med överfång, underfång och olika grader av transparens.”

I sitt experimenterande arbete med glaset är Johan Röing, som alltid i sin konst, på jakt efter materialets ”inre sanning”. ”Man får vara försiktig med det förföriska”, säger han. ”Man måste vara lika hård som glaset självt. Jag har experimenterat med handpolerade ytor men det går inte, det blir för insmickrande. Jag målar inte rosa för att det ska bli snyggt. Det handlar om att få fram en inre logik i materialet, att stå ensam med materialet, lite så som Auguste Rodin eller Bruce Nauman arbetar. Jag inspireras även av konstnärer som Picasso, Rosemarie Trockel, Philip Guston och Louise Bourgeois i deras förhållande till materialet”. ”Mina rötter är den abstrakta konstruktivismen, men med postmodernismen som antites”, tillägger Johan. ”En slags superexakt slarvighet är något jag strävar efter — en supersyntes."